unostiledivita

I sista avsnittet av Uno stile di vita berättar Martin om hans känslor inför matcherna som kan rädda en annars misslyckad säsong och som betyder så oändligt mycket mer än tre poäng, derbyn.

Dessutom tar vi en närmare titt på situationen i Paris där interna stridigheter mellan supportrarna till Paris Saint German, PSG, lett till ett tragiskt dödsfall.

Klicka på länken nedan för att lyssna

http://www.mediafire.com/?ad9sgel5glmdo74

Vi åker till Palermo för Serie A premiären mellan Palermo och Cagliari, dessutom diskuterar vi skillnaden mellan tifon planerade, organiserade och finansierade av supportrana istället för klubbledningen som t.ex i Barcelona.

http://www.mediafire.com/?yt0j49ewire9dew

Filippo Racitis son på hans begravning och Gabriele Sandri

Polismannen Filippo Raciti blev mördad under kravallerna efter derbyt mellan Catania och Palermo i februari 2007, samma år i november blev Laziosupportern Gabriele Sandri skjuten i huvudet av en polis på en rstplats utanför Florens. Hur reagerade Italien på dessa dödsfall? Och vad blev konsekvenserna?

Tryck på länken nedan för att lyssna på Uno stile di vita om de två fotbollsrelaterade morden som skakade Italien under 2007.

http://www.mediafire.com/?wsv3e1yu4gpyazt

Youtube klipp från kravallerna i Catania.

http://www.youtube.com/watch?v=Yiz0MVneK1Q&feature=related

Manifestationen till minne av Filippo Raciti

http://www.youtube.com/watch?v=9cFxxKhIKZI

Hyllningen till Gabriele i Romderbyt.

http://www.youtube.com/watch?v=XARWVjnBfcI

Gabrieles begravning

http://www.youtube.com/watch?v=7rrPAPzFGG4&feature=related

Spårvagnen är knökfull, bredvid mig står ett gäng unga Romasupportrar, dem sjunger nidramsor om vilken öppning en Laziosupporters mamma har sex i, skrattar, och röker gräs genom ett fönster. Just nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans i världen än här, på en fullproppad spårvagn i ett regnigt Rom på väg mot Stadio Olimpico för Italiens och ett av Europas hetaste derbyn, Roma-Lazio, Derby della Capitale, huvudstadens derby.

Väl framme vid arenan går jag till en bar och beställer en cappuccino och en macka med salami och mozzarella. Jag promenerar med långsamma steg mot stadion och njuter av allt som händer omkring mig. Vespor och bilar tutar för att ta sig fram på bilvägarna som förvandlats till promenadstråk, gamla farbröder står och säljer borghetti (kaffedrink), och överallt längs hela vägen står matvagnar och souvenirstånd med hetsiga försäljare.

När jag passerat en av alla dödliga passager, det vill säga övergångställen, är jag på bron Ponte Duca d´ Aosta. Under mig rinner floden Tibern, framför mig ser jag den mäktiga Olympiastadion, med plats för över 80.000 åskådare. Arenan ligger i dalen av Roms högsta berg Monte Mario som är helt fyllt av gröna tallträd och på toppen ligger Villa Mellini som utmärks av en stor staty i guld.

Precis utanför arenan ligger en park med massor antika statyer och monument, som finns kvar sedan Olympiska spelen hölls här 1960. Efter två polisvisitationer och biljettkontroller är jag inne på arenan. Stämningen går att ta på. Snart ska det avgöras vilket lag som är bäst i den eviga staden, där den mäktiga historian från Romartiden alltid gör sig påmind via byggnader, monument och inte minst via stadens två fotbollslag. De båda kortsidorna, Laziofansen på den ena och Romafansen på den andra, hetsar varandra och skapar ett oerhört tryck. Ur högtalarna ljuder en välkänd melodislinga, Roma Roma Roma med Antonello Venditti. Alla Romasupportrar höjer sina gulröda halsdukar och flaggor till luften och sjunger med så högt det bara går i texten som handlar om kärleken till staden och laget A.S Roma. Laziofansen vecklar ut en stor overheadflagga med en örn, som håller en Laziosköld, över hela deras kortsida. Runt om viftas det med tiotusentals små vita flaggor. Bengaliska eldar tänds och bomber briseras, inramningen är sagolik.

Milano och Neapel är Italiens andra och tredje största stad. Neapel ligger cirka 70 mil söder om Milano men det kunde lika gärna skilja ett världshav mellan städerna.

Milano är tyst, välstädat, prydligt och elegant. Neapel är tvättlinor mellan husen i smutsiga gränder, barn som spelar fotboll på gatan, vespor som åker förbi i 120 kilometer i timmen och marknader med allt från smuggel cig till ananas. Milano är maktens centrum i Italien, Napoli är landets askkopp.

Rivaliteten mellan A.C  Milan och S.S Napoli går långt tillbaka och främsta orsaken är den eviga konflikten mellan industrialiserade Norditalien, som Milano står som tydlig symbol för, och det fattiga och maffia influerade Syditalien som symboliseras av Neapel.

Napoli och Genoa fansen blev vänner tack vare det gemensamma hatet mot Milan. Vänskapen föddes när de båda lagen möttes och Napolipubliken vid ställningen 2-1 till Napoli skrek på ett Genoa mål då det skulle öka chansen att Milan åkte ur Serie A. Laget lyssnade på sin publik och Milan åkte senare ner till Serie B. Napoli och Genoa blev, och är fortfarande, bästa vänner.

När Napoli vann ligan 1987 och 1990 har man alltid skickat hånfulla budskap till Berlusconi och Milan, som skulle vinna allt på den tiden med deras mångmiljonbygge. Den infekterade relationen mellan Neapel och övriga Italien (med Milano i spetsen) försökte stadens gud Diego Armando Maradona utnyttja till sin och Argentinas fördel inför VM-semifinalen 1990. Italien och Argentina skulle mötas på San Paolo stadion i Neapel och Maradona uppmanade napolitanarna att heja på hans lag med orden.

”Vad har Italien någonsin gjort för er”

Hela landet höll andan inför matchen men kunde andas ut med en lättnandens suck när de såg den stora banderollen på San Palo stadion:

”Ledsen Maradona men vi är faktiskt italienare”

Trots antagonismen mot Milano och Berlusconi röstade många napolitanare på honom i valet, eftersom han hade lovat dem att han skulle styra upp sophanteringen i staden. Neapel var vid den här tidpunkten belägrat av sopor då maffian hade kontrollen över sophanteringen som de skötte genom att sprida ut soporna längs vägarna. Till en början löste Berlusconi problemet men för inte så länge sen föll sophanteringen tillbaks i sitt gamla mönster och stan var ännu en gång full av sopor. Napolifansen svarade när lagen möttes i höstas med banderollen:

"En röst på Berlusconi är en röst slängd i soporna”

Ikväll möts två olika världsdelar, i samma land, för att göra upp om ligatiteln. Matchen städerna och lagen emellan har inte betytt såhär mycket sen Maradonas glansdagar. Det är bara Serie A som kan förgylla en trist och tråkig måndagskväll i februari på det här sättet.

Blålinjen i Rom - kärlek.

Står på perrongen i Linköping och väntar på tåget. Vinden penetrerar varenda led i min kropp, högtalaren ropar ut en tiominuters försening på mitt tåg, jag svär tyst för mig själv och drar ner min luva djupare över ansiktet.

Då rullar ett pendeltåg in på stationen, det är helt nytt och ser ut mer som ett rymdskepp än ett tåg. Inne i tåget
sitter man bekvämt och det är rent och snyggt. Men sista vagnen bryter det annars så rena och hypermoderna intrycket. Den är bombad, nedklottrad, en whole car över hela vagnen. Min frusna kropp fylls av värme och jag ler för mig själv. Färgerna från sprayburkarna lyser upp den trista stationsmiljön och ger den liv. Graffitin utstrålar mänsklighet i all högteknologi. Människor med hjärta, känslor och passion. För att fortsätta att hålla värmen där jag står på perrongen börjar jag tänka på Italien och Rom.

Där finns två tunnelbanelinjer. Den blå är äldst, den är gammal och sliten och tågen är nedklottrade och omoderna. Tågen ser exakt ut som i en gammal 80-tals film från New York. Den gula linjen kom senare där är tågen rena och moderna och perrongerna fina och rena. Jag föredrar den blå linjen precis som jag föredrar att gå på Stadio Olimpico med löparbanor och skitiga stolar före hypermoderna Emirates, med bra sikt och tyg på stolarna.

Stadio Olimpico är blå linjen. Flaggorna i de båda curvorna ger arenan färg och liv på samma sätt som graffitin gör på blå linjen. Folk pratar högt, zigenare spelar musik, en mamma ger sitt barn en lavett och halva tåget har inte köpt någon biljett. Känslorna styr precis som på stadion, där det är sång, skrik och då och då delas det ut en käftsmäll.

Emirates är gula linjen där ingen vågar titta någon annan i ögonen, alla sitter på lagom avstånd från varandra med sitt årskort nära till hands ifall det skulle komma en kontrollant. Tågen är hela och rena och utifrån ser de ut som rymdskepp, precis som Emirates.

Ikväll är det Lazio Fiorentina klockan 18.00 på blå linjen. Jag tänkte åka med, dras med av färgerna, känslorna och passionen. Finns ingen bättre drog än Serie A för att hålla vinterdepressionen borta.

Leonardo till Inter. Efter mer än ett decennium i Milan. Efter att under sitt debut år som tränare ha hyllats av några av världens mest krävande supportrar då laget nådde en ynka tredjeplats i Serie A  så sticker han en kniv i ryggen på allihopa. Lojalitet är ett ord som inte längre existerar. Det kommer stå i historieböckerna att 2000-talet var århundradet då mänskligheten glömde bort vad lojalitet innebar. Det var århundradet ett handslag inte längre betydde något, en tjänst besvarades inte med en gentjänst och så fort någon hade chansen att tjäna en extra krona struntade man helt i vart den kom från, särade på benen och tog emot den.

Eller är bara Leonardo inte man nog att stå emot frugan Anna Billo som är en känd TV profil i Milano och uttalad Interista?

I vilket fall som helst så lider jag verkligen med alla milanisti som fått sina hjärtan krossade. Men inget ont som inte har något gott med sig. I och med detta vidriga och smaklösa svek av Leonardo både hoppas och tror jag att Milanoklubbarna slutar låna och byta spelare med varandra som fjortonåriga tjejer byter kläder. Att fansen bryter sin fredspakt och börjar härja lite. Att rivaliteten mellan klubbarna blir på riktigt som i huvudstaden, grannstaden Genua och nere på Sicilien och inte så plastig som allt annat är i Milano. Som världens elegantaste mittback sa:

”Såhär skulle dom aldrig kunna hålla på i Rom” / Alessandro Nesta

På tal om Nesta och klubbyten så förnekar fortfarande Nestas pappa att hans son ens är en Milanspelare.

”Min son är ingen Milanspelare. Han har bara spelat för Lazio” så pratar en romare.

Napoli och Genoa supportrar firar tillsammans efter avancemanget till Serie A.

När tidningarna skriver om oss supportrar är det oftast de negativa sidorna av supporterskapet som lyfts fram. Det skrivs om hat som leder till destruktiva handlingar som våld och hot. Däremot skrivs det sällan om hat och rivalitet som leder till kärlek.

I Italien har supportrar till olika lag något som heter ”gemellaggio” (tvillingskap) med varandra. Omständigheter i historien har gjort att dem har knutit starka vänskapsband som håller än idag. Här är tre av dem skönaste ”gemellaggiorna” i Italien.


Napoli och Genoa flaggor sida vid sida.

Genoa/Napoli

Vänskapen fansen emellan föddes i sista omgången av ligan 1982. Napoli var klara för Uefacupen och hade ingenting att spela för medan Genoa behövde en poäng för att hålla sig kvar. När det var en kvart kvar på matchen ledde Napoli med 2-1 samtidigt som Milan som var inblandade i bottenstriden med Genoa också ledde sin match. Då började Napoli publiken skrika på ett Genoamål. Genoa fick ett kvitteringsmål och Milan åkte ut, sen dess har Genoa och Napoli haft ”gemellaggio”.

Men det var inte sista gången de skulle ”enas” om ett oavgjort resultat för att hjälpa varandra. I sista omgången av Serie B 2007 möttes de igen denna gång i Genua. Ett oavgjort resultat skulle ge båda lagen en direktplats till Serie A, medan ett av lagen vid förlust skulle tvingas att kvala för att nå Serie A. Fanns inte ett enkelkryss den söndagen som var mer givet än detta och båda lagens fans stormade planen och firade tillsammans innan matchen var slut.

Genoa och Napoli har Italiens bästa supportrar och att de dessutom har en lång historia av ”gemellaggio” gör dem till världens vackraste fotbollspar.


För evegt stolta av vårt tvillingskap. Vi hyllar Curva Nord i Milano.

"Stora Lazio" från det sanna Milano

Inter/Lazio

Väskapen mellan fansen till dessa klubbar föddes inte på fotbollsarenan utan på gatan. På 70-talet var det väldigt stökigt politiskt i Italien och det var ofta kravaller och bråk mellan meningsmotståndare. Både Lazio och Inters supportrar  var klart högerinfluerade och hjälpte varandra på Roms och Milanos gator. Vänskapen mellan supportrarna lever i högsta grad än idag. När Inter spelade viktiga CL-matcher förra året kunde man se IRR banderollen i Interkurvan (IRR var Lazios ledande ultrasgrupp innan dem splittrades). Flera tusen Laziofans fanns också representerade i Interklacken i Copa Italia finalen som spelades i Rom mellan Inter och Roma. Laziofansen uppmanade även sitt eget lag att lägga sig mot Inter i slutet av ligan förra säsongen så att Inter inte skulle tappa ligaledningen till Roma.



Torino och Fiorentina supportrar visar sin vänskap under en match i Turin.

Torino/Fiorentina

Fiorentinafansen hatar Juventus. Dem snodde deras älsklingsspelare Roberto Baggio och dem har flera gånger retligt snuvat Fiorentina på ligatiteln. Torinofansen hatar Juventus då de är lokalkonkurrenter från Turin och dessutom har sprungit ifrån Torino som tidigare var det mest framgångsrika laget i staden. Laget dominerade italienskfotboll tiden efter andra världskriget och man vann fem ligatitlar i rad innan hela laget tragiskt omkom i en flygolycka 1949. Efter olyckan har ”Il grande Torino” aldrig blivit sig likt och är nu sedan länge frånsprungna av Juventus. Det gemensamma hatet mot Juventus och de likasinnade politiska värderingarna åt vänster har fött vänskapen mellan Torino och Fiorentina.

Romnatten håller på att övergå till morgon, och ett gäng grabbar har samlats utanför en Laziobar för att ta bilen upp till Milano och stötta sitt lag mot Inter. En av dem är 26 årige Gabriele Sandri. Han har precis avslutat en spelning som dj men väljer att utan någon sömn i kroppen hänga med polarna och stöttta laget i hans hjärta på bortaplan. Innan de åker skickar han ett sms till sin bardomskompis Lorenzo De Silvestri, som spelade ytteback i Lazio. "Daje Lore, har slutat spela och är påväg för att leda er till seger. Alltid med er". Efter ett par timmar i bil stannar de till för frukost på en mack utanför Florens. Samma stopp gjorde även ett annat gäng från Rom, några Juvefans bosatta i Rom som var påväg upp till Turin för att se på Juve. De både gängen kände varandra seden tidigare och ett mindre tjafs utbryter på macken. En polis som befinner sig på andra sidan vägen får syn på stöket inne på macken och bestämmer sig för att ingripa. När båda gängen ser att polisen är påväg springer de till sina bilar. Polisen springer efter, tar upp sin pistol och skjuter (vad han själv säger var menat som ett varningsskott) rakt in i bilen med Laziofansen och träffar en sovande Gabriele Sandri i huvudet. Gabriele dör direkt. Trött som han var efter att ha spelat hela natten hängde han inte ens med in på macken, han var kvar i bilen och sov.
 

Till skillnad från när en polis blev dödad efter Sicilienderbyt ställdes inga matcher in förutom Inter-Lazio. Ultras i hela Itlalien i alla seriesystem protesterade och några lyckades få matcherna uppskjutna. Lazio och Romas fans gjorde gemensam sak av sitt hat mot polisen och attackerade tillsammans stans polisstationer hela söndagsnatten. I nästkommande derby gjorde de även gemensam sak av sin sorg och Totti visade sin och Romas respekt genom att lägga en stor bukett under porträttet av Gabriele Sandri nedanför Curva Nord. Romas fans hade även skrivit en av de vackraste banderollerna världen har sett, som man visade upp för hela arenan, där det stod. "Tårar har inga färger, Gabbo en av oss". Gabrieles pappa stod ena halvleken hos Laziofansen och andra halvleken hos Romafansen för att tacka för allt stöd.



När jag bodde i Rom bodde jag i närheten av där Gabriele hade bott. Överallt fans klotter och målningar för att hedra hans minne och man anordnade en stor minnestund på årsdagen då han gick bort, den 11 november. Ingen har glömt bort Gabriele och fortfarande sjunger alla supportrar i Italien oavsett klubbtillhörighet, "Gabriele uno di noi" (en av oss). Idag har det gått tre år (och två dagar) sen han blev mördad och det är fortfarande svårt att tro att det är sant. GABRIELE UNO DI NOI!

Min första skoluppgift gick ut på att intervjua två personer som har ett motsatsförhållande.
En föredrar te, den andra föredrar kaffé. Uppgiften hette hund och katt. I mina ögon kunde man lika gärna döpt uppgiften till Roma och Lazio.

Italien är ett land där fotboll är religion, och rivaliteten som finns mellan supportrarna till Roma och Lazio hittar du inte på många andra platser i världen. Två gånger om året mötts dom i vad man i Italien kallar för ”Derby della Capitale” (Huvudstadens derby). Matcherna är vår tids gladiatorspel och arenan Stadio Olimpico nutidens Colosseum.
– Vi är Rom. Vi har stadens färger på vår matchtröja. Stadens symbol är vårt klubbmärke. Vart du än går i Rom blir du påmind genom klistermärken, klotter eller tavlor på caféerna att i Rom finns bara A.S Roma, säger Denis Softic. Hans vän Alexandar Paranos håller dock inte med.

-Rom tillhör oss. Vi var här först, 27 år innan Roma. På Lazios matcher går bara äkta romare som brinner för klubben, på Romas matcher går det bara amerikaner och japaner som passar på samtidigt som de är och tittar på Colosseum, säger han

”Mer hardcore"
Alexandar har varit bosatt i Rom under ett halvår och har mängder av Lazio matcher på sitt CV. Denis har aldrig bott i Rom men har varit nere ett flertal gånger för att se sitt älskade Roma spela live.
– Innan jag åkte till Rom första gången höll jag på Roma, men efter att ha sett dem live första gången växte min kärlek till både klubben och staden. Att vara romanista handlar inte bara om att älska laget utan lika mycket om kärleken till staden och människorna, tycker Denis.
– Jag gillar vår stora och stolta historia, våra hardcorefans, och att vi alltid slår ur underläge. Man har inga höga förväntningar på Lazio. Därför blir man alltid extra glad när vi når framgång, säger Alexandar.

Historiskt sett har Roma haft starkast fäste i arbetarklassområdena och Lazio har varit den övre medelklassens lag. De geografiska gränserna som skiljde lagens supportrar åt var tydligare förr, men det finns fortfarande vissa stadsdelar som är starkt förknippade med ett av lagen.
– Jag hade hört att Roma var arbetarklassens lag och Lazio medelklassens, men när jag åkte ner själv första gången och träffade massor Laziograbbar märkte man ingenting av det. Däremot är Lazio anhängarna mer hardcore än Roma. Vi är inte lika många som dem men vi brinner mer för vårt lag, säger Alexandar och lyser i ögonen.







”Extra krydda”
– Utan Roma skulle jag känna mig som en väldigt liten människa. Att hålla på Roma är ett sätt att leva för mig, jag skulle ha svårt att föreställa mig ett liv utan Roma. Många av de stunder jag mått bäst i mitt liv är förknippade med Roma. Likaså många av de stunder jag mått som sämst. Det är det som är grejen, det är som en extra krydda i vardagen som skulle vara riktigt svårt att klara sig utan, förklarar Denis med eftertänksamhet.

 Innan vi skiljs häcklar Alexandar Denis för att han kommer vara på plats 6 december då nästa derby går av stapeln.
– Ha det så kul framför teven. Jag ska skicka ett vykort till dig som plåster på såren efter förnedringen vi kommer utsätta er för, säger Alexandar och skrattar innan han skyndar iväg.
– Vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som överger en människa, replikerar Denis

(Säkerhetsåtgärder är tagna inför derbyt vilket gör att endast kvinnor, barn under 14 år och personer över 65 år har möjlighet att köpa biljetter till tevere läktaren, som är den största och billigaste långsidan. Även de med Laziosäsongskort får köpa biljetter där men pga tessera del tifoso så har Lazio bara sålt 7000 säsongskort. Dessutom är det som alltid i Rom ett jävla meck med att fixa biljetter. Många grupperingar har därför sagt att de ska bojkotta derbyt. Det ryktas även om en fejd i Lazios kurva där det gamla gardet vill sätta de yngre på plats och ska ha hämtat hjälp från Neapel för att det ska bli verklighet. Det är som vanligt i Rom, totalt kaos, klockan 15.00 på TV 4 sport börjar showen)