unostiledivita

Eftermiddagsvärmen sköljer över mig som en våg när jag stiger av bussen. Framför mig ser jag ett hav av svarta och rosa färger. Det doftar salami, kyckling och mozzarella från matserveringsvagnarna. En helikopter cirkulerar över området. Det är passion, kärlek och förväntan i luften. Det är Serie A premiär i Palermo.


Platsen för kvällens skådespel är Stadio Renzo Barbera, eller som man kallar den i folkmunn La Favorita. För motståndet står Cagliari, laget från Sardinien Italiens näst största ö efter Sicilien. Jag slår mig ner på en bänk med en panino och en bira bland matserveringvagnarna och souvenirstånden. Det är människor överallt. De skriker, skrattar och pussar varandra på kinderna. Alla bär stadens och lagets färger, svart och rosa.


Lite längre bort hörs sånger och snart fylls området av en illa luktande orange rök. Några Palermosupportrar har bränt av flera bengaliska eldar och sjunger nu de ramsor som de inte fått sjunga till sitt älskade lag på hela sommaren. Det börjar skymma. Jag reser mig sakta upp och börjar gå mot arenan. Stadions neonskyltar och strålkastare lyser upp den varma sicilianska kvällen. Himmlen har en mörk rödblå färg, som den bara kan få här nere runt medelhavet. Ljudet från helikopterns propeller hörs fortfarande. Längs med gatan står tungt beväpnade poliser och iaktar händelserna. Muren runt arenan är full med klotter. Det är hyllningar till staden och laget men även hatyttringar mot Catania, rivalerna från andra sidan ön. Supportrar från andra lag har även lämmnat ifrån sig budskap på muren. En Roma supporter har skrivit fritt översatt:


"Heder till Palermo, Catania sök råd ni är barn av Lazio"



Efter att ha passerat ett antal säkerhetskontroller är jag inne på arenan. Den är gammal, sliten och omodern. Men precis som man älskar sin farmor även om hon också passar in på följande beskrivning har arenan sin charm. Stolarna är slitna och vissa har svarta brännskador efter bengaler, jag älskar det.


När hemmalaget kommer in möts de av applåder men ingen sång. Curva Nord (norra kortsidan där Palermos fanatiska supportrar håller till) sitter ner. De har inga flaggor eller banderoller och sjunger ingenting på hela första halvek. Detta i protest mot Tessera dei tifosi, ett kort som man måste ha för att få åka och stötta sitt lag på bortamatcherna. Energilösheten på läktarna speglar även spelet på planen i första halvlek, som var sömnigt och oinspererat. Det skulle dock bli ändring till andra halvlek. Direkt i pausvilan väcklas en stor banderoll med svart text på rosa bakgrund med en dödskalle i mitten ut med texten, Brigate Rosanero (Rosasvarta brigaden). Även andra mindre läktargrupperingar väcklar ut sina banderoller och kurvan fylls med halsdukar och flaggor. När Palermospelarna kommer ut till andra halvlek möts de av en rosasvart vägg av sång och kärlek. Hela arenan är med på noterna och det är omöjligt att inte dras med i stämmningen. Hemmalget rycker upp sig med publikstödet i ryggen och skapar flera fina målchanser i andra halvlek men utan utdelning och matchen blir mållös.


Jag lämmnar arenan och ger mig ut i palermonatten med en känsla av förälskelse i kroppen. Det här är fotboll när den är som vackrast.

P.S Kastar upp lite bilder när de är färdigbearbetade

Det var en vanlig vardag i slutet på januari. Poliskonstapeln Filippo Raciti hade precis lämnat ett vittnesmål mot en Catania supporter som nu riskerade fängelsestraff. På vägen ut från rättssalen blir han hånad av några Catania supportrar som kommit för att stötta sin kompis under rättegången, de skulle snart mötas igen.

En vecka senare ( 2 februari 2007) var det dags för ”Derby di Sicilia” mellan öns två största städer, Palermo och Catania (i den ordningen). Matchtiden var från början utsatt till den klassiska tiden 15.00 på söndagen, men då det lokala helgonet St: Agatha skulle firas i Catania den tiden ändrades matchtiden till lördag 18.00.


 På grund av organisations problem (organisation som jag förövrigt tror är ett ord ingen syditalienare kan stava till) kom inte Palermos bortafölje in på arenan förrän i början av andra halvlek. Palermo hade då tagit ledningen tack vare ett väldigt omdiskuterat mål och det dröjde inte länge förrän helvetet brakade loss på Stadio Angelo Massomino i Catania. Båda lagens Ultras började kasta rökbomber och raketer på varandra och de båda grupperna drabbades samman i ett regelrätt slagsmål på arenan. Polisen tvingades gå in med tårgas för att skingra grupperna åt och matchen fick avbrytas i över 40 minuter då mängden tårgas i luften började påverka spelarna ute på planen. Matchen kunde senare spelas klart och slutade 2-1 till Palermo.

 
De båda kompisarna Antonino Speziale, 17 och Daniele Micale, 20 gick efter förlustmatchen mot Palermo in på toaletten på Stadio Angelo Massomino, de hjälptes tillsammans åt att ta sönder ett handfat som de sedan smugglade ut från arenan. Deras ögon lyste av hämndbegär och adrenalinet i blodet pumpade värre en på en anabolastinn tyngdlyftare. De skulle ha hämnd.

 
Utanför arenan möter de upp med de andra Catania supportrarna, som nu börjat attackera polisen med hemmagjorda bomber och raketer. I upploppet och tumultet som pågår med bomber och stenar som kastas mot polisen skadas många polismän, en av dom är Filippo Raciti. Antonino Speziale går omkring i infernot av bomber, brinnande bilar och sönderslagna skyltfönster och letar efter  något eller någon att ta ut sin vrede och frustration på. Då får han syn på polismannen Filippo Raciti som vittnade i rättegången mot hans kompis förra veckan. Det slår slint i Anonino Speziales huvud. Alla känslor av vrede och hat får spärrarna i kroppen att sluta fungera. Han går fram till Filippo Raciti och misshandlar honom till döds med handfatet han tog med sig inifrån stadion. Ännu ett dödsfall inom den italienska fotbollen var ett faktum. Filippo Raciti blev 40 år gammal. Antonino Speziale döms senare till 14 års fängelse för mord och hans vän Daniele Micale dömdes till 11 års fängelse för medhjälp till mord, 17 respektive 20 år gamla.

 Efter det tragiska mordet åkte Erik Niva ner med en fotograf för att göra ett reportage åt Aftonbladet om den sicilianska fotbollen. När de gick på Catanias hemmamatch blev fotografen misshandlad med både slag och sparkar av Catania supportrar som tyckte han kom för nära med kameran. Efter matchen sitter de på en trapp i stan och försöker smälta vad som hänt. Det enda som hörs i Catanianatten är tjutet från polisirener. Fotografen sitter blåslagen på trappan och säger till Erik Niva:

        
   - Vart fan har vi hamnat.

 I ett samhälle byggt på våld där fotbollen är en del av samhället (eller tvärtom), där fotbollen är ett lika självklart inslag i vardagen som morgonkaffet nere hos den lokala baristan kan det ibland hända sådana här tragiska saker, som inte hör fotbollen till, men som tyvärr hör det sicilianska samhället till.

 Imorgon åker jag till Sicilien och Catania för att softa ner och må jävligt bra nu när höstdepressen nått Svedala. Till helgen åker jag till Palermo för Serie A premiären och ö derbyt mellan Palermo från Sicilien och Cagliari från Sardinien. Ska bli grymt som fan!

 
P.S Tack för alla uppmuntrande kommentarer

 

 

 

 

 

Det går inte att hata Fiorentina. Jag minns när jag var liten och såg dom första gången på tv nån gång under uno X due tiden på tv3. Don Tomaso (Tomas Nordahl) softade omkring på Florens torg, restauranger och fik och pratade med folk om Fiorentina, alla älskade klubben, nästan alla i Florens gör det. Dom är lokalpatrioter precis som de flesta italienare. När matchen sedan började fick man se Batistuta, Rui Costa och dom andra gå in på stadion i sina hel lila matchställ, som dessutom hade Nitendo som huvudsponsor - det var kärlek vid första ögonkastet. Det blev dock ingen långvarig kärlek, vi hade en passionerad söndags eftermiddag tillsammans jag och Fiorentina, men mer än så blev det aldrig.

I Florens finns bara Fiorentina, deras närmsta rivaler geografiskt hittar man i Pisa och Siena. Båda dessa klubbar spelar i Serie B (Siena har spelat Serie A ett par säsonger nu men åkte ut förra säsongen, derbyt är dock att jämföra med BP-AIK rivalitetsmässigt).  

Om man älskar en klubb riktigt mycket behöver man även en klubb att hata. Man behöver den där matchen som betyder så mycket mer än tre poäng, den där matchen som man tittar efter det första man gör när det nya speschemat släpps och som man kan se fram emot månader i förväg, hur risigt än ligaspelet går kan säsongen räddas med vinst i just dessa två matcher. Dessa matcher för en Viola supporter är mot "den gamla haggan", som man säger i Florens, Juventus.

Juve har flera gånger snuvat Viola på ligatiteln och när man snodde fansens favoritspelare Roberto Baggio 1990 ledde det till upplopp och kravaller då tusentals Viola supportrar tog ut sin vrede över föräljningen på Florens gator. Ryktet sa att Baggio själv inte ville lämna Fiorentina vilket gjorde Viola fansen ännu mer förbannade på den rika klubben i norr som får allt den
perkar på.


 
Ser man det är klippet förstår man dom.

I en stad där de flesta håller på det lokala laget och dessutom har Juventus som sin största och enda riktiga rival borde det vara svårt att hitta en juventino? Jag kan inte svara på frågan då jag aldrig försökt. Däremot var det inga problem att hitta en på måndagsklubben i linkan. Blev presenterad för en italienare och lite halv packad som jag var trodde jag ju att jag kunde snacka flytande italienska fast jag lät som en nyimport av högsta graden. I varje fall min första fråga efter att jag frågat vilken stad han kom ifrån var:

- Fiorentina?

Varpå snubben svarar:

- No, Juventus

Sen hade vi saker att snacka om resten av kvällen. Det är en sjuk värld vi lever i.

För övrigt sjukt viktigt att Pazzini dunka ett mål igår om vi inte vill se en CL plats gå förlorad till bratwurstätarna. Räcker med 2-0 för Samp på ett garanterat kokhet Marassi nästa vecka, de hade tydligen kunnat fylla arenan som tar lite över 30k tre gånger om.




Samps kurva i derbyt mot Genoa förra säsongen.

Läste nyligen en artikel om Glenn Hysen. Den handlade om hans negativa inställning till Italien och italiensk fotboll. Den gode Glenn gjorde ju några säsonger i Fiorentina innan han gick till Liverpool. Detta är dock något han inte pratade så ofta om när han en gång i tiden satt i dom fina CL salongerna hos viasat (innan han skämde ut sig o tippade tottenham som segrare i PL och Samp som fyra i Serie A efter att de tappat både tränare och sportchef och dessutom ska kombinera ligan med europaspel, förhoppningvis i CL, känns inte särskilt påläst).

Artikeln jag läste byggde på citat från Glenns egen självbiografi angående hans tid i Italien. Dessa citat är inte ordagranna men var i stil med:

"Stämmningen på läktarna i Italien är mäktig, men det är bara massor raketer, bomber och oväsen till skillnad från England der det är samstämmiga sånger, jag föredrar samstämmiga sånger"

" Om vi vann en stor match mot t.ex Juve kunde presidenten komma in i omklädningsrummet nästa träning och ge oss bruna kuvert med 10 000 kr i som bonus, helt ofattbart"

Uno Stile di Vita är en kärleksförklaring till allt det den gode Glenn hatar med italien. Dom bruna kuverten, dom passionerade supportrarna och det organiserade kaoset som råder i landet. Allt det som gör att man älskar den italienska fotbollen. Hösten har kommit till Sverige och då är Serie A den verklighetsflykt man behöver från en tråkig vardag med irriterande duggregn i ansiktet, hostande männsikor på bussarna och dyngsura cykelsadlar på morgonarna.

Då är det drömmarna om helgens Serie A som håller än vid liv. En soldränkt sliten arena från andra värlskriget med löparbana, fansens flaggor i luften, inzoomningarna på någon grym överklass italienska med 3000kr solglasögon på vip läktaren, dom rosa domarställena och dom då och då briserande bomberna i kurvorna - Unico Grande Amore (en ända stor kärlek). På Lördag börjar festen och du är bjuden, Inter-Roma i supercupen.