Jag vill bara vara i Rom
Spårvagnen är knökfull, bredvid mig står ett gäng unga Romasupportrar, dem sjunger nidramsor om vilken öppning en Laziosupporters mamma har sex i, skrattar, och röker gräs genom ett fönster. Just nu skulle jag inte vilja vara någon annanstans i världen än här, på en fullproppad spårvagn i ett regnigt Rom på väg mot Stadio Olimpico för Italiens och ett av Europas hetaste derbyn, Roma-Lazio, Derby della Capitale, huvudstadens derby.
Väl framme vid arenan går jag till en bar och beställer en cappuccino och en macka med salami och mozzarella. Jag promenerar med långsamma steg mot stadion och njuter av allt som händer omkring mig. Vespor och bilar tutar för att ta sig fram på bilvägarna som förvandlats till promenadstråk, gamla farbröder står och säljer borghetti (kaffedrink), och överallt längs hela vägen står matvagnar och souvenirstånd med hetsiga försäljare.
När jag passerat en av alla dödliga passager, det vill säga övergångställen, är jag på bron Ponte Duca d´ Aosta. Under mig rinner floden Tibern, framför mig ser jag den mäktiga Olympiastadion, med plats för över 80.000 åskådare. Arenan ligger i dalen av Roms högsta berg Monte Mario som är helt fyllt av gröna tallträd och på toppen ligger Villa Mellini som utmärks av en stor staty i guld.
Precis utanför arenan ligger en park med massor antika statyer och monument, som finns kvar sedan Olympiska spelen hölls här 1960. Efter två polisvisitationer och biljettkontroller är jag inne på arenan. Stämningen går att ta på. Snart ska det avgöras vilket lag som är bäst i den eviga staden, där den mäktiga historian från Romartiden alltid gör sig påmind via byggnader, monument och inte minst via stadens två fotbollslag. De båda kortsidorna, Laziofansen på den ena och Romafansen på den andra, hetsar varandra och skapar ett oerhört tryck. Ur högtalarna ljuder en välkänd melodislinga, Roma Roma Roma med Antonello Venditti. Alla Romasupportrar höjer sina gulröda halsdukar och flaggor till luften och sjunger med så högt det bara går i texten som handlar om kärleken till staden och laget A.S Roma. Laziofansen vecklar ut en stor overheadflagga med en örn, som håller en Laziosköld, över hela deras kortsida. Runt om viftas det med tiotusentals små vita flaggor. Bengaliska eldar tänds och bomber briseras, inramningen är sagolik.
Två timmar senare lämnar jag arenan, trött, hungrig, känslomässigt slutkörd men framförallt överlycklig. Mitt lag Roma har vunnit matchen med 2-0 efter två sena mål av Francesco Totti, ett unikum i den moderna fotbollen där pengar och berömmelse styr. Francesco är född i Rom och har varit trogen Roma hela sitt liv. Trots att han fått anbud från klubbar som skulle ge honom en fetare lönecheck och ett internationellt erkännande har han stannat kvar i Roma och för det är han evigt älskad av alla med gulrött hjärta. Ett finare slut på en fantastisk match hade jag inte ens kunnat komma på om jag hade fått regisera det själv. Och när jag står där igen, som en packad sill på spårvagnen, hör hyllningarna till Roma, Francesco Totti och hatramsorna mot Lazio vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Grazie Magica Roma!
Här är länken till tisdagens radioprogram där vi har ett resereportage från Romderbyt och intervjuar en reprentant från Sveriges supporterunion angående 51% regeln i svensk fotboll.
http://www.mediafire.com/?8oskakzitk6tq1c
