unostiledivita

När Zlatan och Robinho kom till Milan behövde de göra plats, både i startelvan och på lönekontot. Lösningen blev att skeppa iväg Boriello och Huntelaar. I Marco Boriellos fall stod det mellan Juventus och Roma. Ett enkelt val enligt Marco själv:

"Juve pratade pengar och taktik. Roma pratade passion och kärlek."

Som napolitanare var han trött på det kyliga klimatet i norra Italien, både vädermässigt och känslomässigt. Marco följde sitt hjärta och valde Roma. När han landade i Rom möttes han av hundratals supportrar på flygplatsen. Han kände igen sig i mentaliteten från sin hemstad tjugo mil söder ut och har ända sedan den dagen känt sig som hemma i Rom.

Några månader senare står han på San Siro igen. Öga mot öga med mannen som tog hans plats, mot klubben som kastade ut honom på samma sätt som man kastar ut en överförfriskad alkis från en kinakrog.

Mannen med två miljoner i veckan, som kysst fler klubbmärken än han kan minnas får två lägen att avgöra matchen, han missar båda....big time.

Marco får inget läge, trots det gör han matchens enda mål med kvarten kvar att spela, genom ett motlägg med en Milanförsvarare. När Marco byts ut i slutminuterna buar Milanpubliken ut honom, trots att de är dem som har gjort sig av med honom. Dem bytte honom mot en spelare som för mindre än två år sedan kysste lokalrivalerna Inters klubbmärke, för att sedan gå till Barcelona och hångla upp klubbmärket som en tjej på ett högstadiedisco. Och nu buar dom ut Marco.

Han kan inte bry sig mindre. Istället vänder han sig mot San Siros norra kurva och tackar de tillresta Romafansen för stödet. 

Det här skulle kunna vara taget från manuset ur en Hollywoodfilm, men det är det inte. Detta är en av alla de sanna sagor som skrivs vecka in och vecka ut i fotbollsvärlden. Men precis som filmer så finns det fotbollssagor som är bättre än andra, och denna saga är en av de vackraste jag någonsin fått uppleva. 

Svenska milanfans ogillar Zlatan. Han drar en slags skam över en annars familjär, genuin och plikttrogen milanfamilj. Dessutom har Zlatan gjort Milan till folkhem i Sverige.

Kvällstidningarnas framsidor pryds numera av rubriker om hur det ska gå för Milan i Champions legues gruppspel, hur hårt Zlatan sparkat till någon okänd spelare som spelar i Milans D lag på en träning, och hur han känner sig sliten då han får spela hela tiden eftersom han är "Milans viktigaste spelare". De svenska hardcore Milanfansen känner sig obekväma i den plötsliga mediahypen som uppkommit kring deras lag sen Zlatan började spela där. Även om man knappast kan kalla valet av Milan som sitt favoritlag som något statement mot etblissamanget så är bara valet av ett italiensktlag som sitt favoritlag ganska underground i Sverige. Sedan Zlatan började spela i Milan har många svenska milanisti blivit osäkra på sin identitet.

Håller jag på ett lag som Göran 54 år i Strömstad funderar på att åka och se tillsammans med familjen? Håller jag på ett lag som kvällstidningarna nämner 70 ggr om dagen i pressen när dem pratar om Zlatan?

Är du milanisti så är svaret JA på båda frågorna. Sorgligt, men sant.

Idag träffade jag en tjej från Italien med rötter i Milano. Hon berättade att hon hatade Zlatan och att hon gillade spelare med hjärta som t.ex Seedorf (mannen som har spelat i lokalkonkurrenten Inter). Tidigare på dagen pratade jag med en Milankompis, han sa att han fått nog av Zlatan och hyllade istället spelare med Milanhjärta, som Gattuso, Inzaghi och Ambrosini. De svenska Milanfansen vill inte bli svensson, dem vill känna sig underground, dem vill slå ur underläge. Jag tror att alla vi fans vill det. Även om man håller på Man Utd så känner man att man slår ur underläge mot t.ex rikare Chelsea eller Galacticos i Madrid. Det sitter i fansens DNA att slå ur underläge hur stort lag man än håller på.

Dem svenska Milanfansen känner sig berövade på underdog perpektivet då dem är så jävla mainstream det går att bli just nu i svenskmedia, dessutom känner dem sig berövade på att vara unika eftersom dem fått med sig alla Zlatanfans i hela Sverige in i sin älskade klubb. De två viktigaste sakerna för en fotbollsupporter, underdog perspektivet, och att känna sig unik har båda berövats de svenska Milanfansen av Zlatan. Jag förstår deras vrede och frustration över situationen, men det är inget att gråta över. Ni håller på ett av världens vackraste lag som tyvärr, precis som alla andra smutsats ner av den moderna fotbollen