unostiledivita

Fenomenet måljingel har spridit sig från hockeyarenorna till fotbollen och nådde sin pik under EM-slutspelet 2008. FIFA lyckades då med konststycket att spela sönder Samba de Janeiro så pass grovt att jag hade tackat nej till en gratis biljett till karnevalen i Rio.

Måljingel är okej på hockey, det är även okej i mästerskap. Hockey och fotbollslandsslagssupportrar är ett eget släkte. Dem gillar att måla sig i ansiktet, tävlar med varandra om vem som kan komma på den sjukaste huvudbonaden och de gillar att dansa till måljinglar. Därför tycker jag också att de ska få göra det.

Jag vill dock tro att klubblagssupportrar är ett annat släkte. Att de inte vill se att deras spelare blir firad sitt mål av en sambaslinga från någon högtalare. Att de istället vill fira honom med ett unisont oljud av kärlek, tillfredställelse och total lycka.

Tyvärr har fenomenet måljingel även lyckats näsla sig in i den italienska klubblagsfotbollen. Igår kändes det som att bevittna en våldtäkt när jag hörde en eurodisco slinga gå ut i högtalarna på Artemio Franchi när Fiorentina tog ledningen mot Lazio. Den moderna fotbollen och dess feta chipsluktande fingrar tar ett allt starkare grepp om den italienskafotbollen.

Roma är ett annat lag i Serie A som testade på att ha måljingel. Det varade i en match, sen "styrde Curva Sud upp det hela". Det känns skönt att veta att trots alla lagar och regler som skapats i Italien för att försvåra en aktiv supporterkultur så finns det fortfarande kurvor kvar som står upp för gamla värderingar och inte viker sig för kommersialismen som följer i den moderna fotbollens fotspår.

Såhär ska ett mål firas. Både vad det gäller kommentator och hemmasupportrar.