unostiledivita

Jag vaknade upp i morse med ett löjligt nyförälskat leende på mina läppar och den första personen jag tänkte på var dig. Rummet snurrade och mitt huvud dunkade som en maratonlöpares puls på upploppet. Allt var ditt fel.

Igår kväll spelade jag grymmare i baren än vad mitt studiebidrag egentligen tillåter. Jag sjöng ramsor med samma passion och inlevelse som om jag stod på Curva Sud i Rom fast jag i själva verket stod på Larmtorget i Kalmar. Jag sparkade ner vägskyltar precis som du sparkade ner reklamskyltar och låtsades att jag också hade avgjort mot CL mästarna i nittioandra minuten på Olimpico. Med andra ord skämde jag ut mig rätt rejält. 

Allt är ditt fel Mirko och jag kommer alltid älska dig för det. Det var länge sen någon gjorde mig så glad.

GRAZIE MIRKO! 

Miccoli hedras med ett tifo för hans sympatier med Che Guevara. Han har bland annat en "Che" tatuering på vaden.

Alliansen kommer styra Sverige i fyra år till, och som vanligt när vardagen känns trist, grå och hopplös drömmer jag mig bort till Italien. Denna gång till en hamnstad i Toscana.

Livorno är en av Italiens mest vänsterorienterade städer. Här grundades bland annat västvärldens största kommunistparti 1921. I stadens fotbollslag A.S Livorno har det alltid blåst kraftiga vänstervindar. Lagets hardcore supportrar BAL, Brigate Autonome Livornese, är öppet kommunister. De färgsätter den norra kurvan på Stadio Armando Picchi med banderoller och flaggor med motiv av hammaren och skäran, Che Guevara och den kubanska flaggan. De sjunger ramsor hämtade från partisanernas frihetskrig mot nazisterna i Italien och deras största rivaler är Lazio på grund av de politiska motsättningarna som finns mellan supportrarna.

Livornosupportrarnas största ikon är Cristiano Lucarelli. När Livorno gick upp i Serie B 2003 sprang Lucarelli in på planen med de andra fansen för att fira laget, trots att han då spelade för Torino. När han nästa säsong ville spela för klubben i sitt hjärta betalade han sin egen övergångssumma och gick ner 50 procent i lön för att övergången skulle bli verklighet. Han är en son av staden och har tatuerat in både klubbmärket och hammaren och skäran. När han spelade i Livorno hade han 99 som tröjnummer för att hedra BAL som grundades 1999. Han hade även texten "BRIG", som är en förkortning av Brigate, med kyrilliska bokstäver på kaptensbindeln. Om BAL är det hårdaste du kommer i supporterväg i Livorno, så är "BRIG" ännu hårdare. Under en bortamatch i Rom mot Lazio blev hundratals BAL medlemmar arresterade. När de släpptes efter flera dagar i häktet hade de inte pengar nog att ta sig hem. Cristiano Lucarelli öppnade då plånboken och fixade chartrade bussar hem till Livorno åt supportrarna .
Bella Ciao är en gammal kampsång som partisanerna sjöng under andra världskriget
och den knutna näven är ett känt kommunistiskt tecken.


I Sverige hör fotboll och politik inte ihop men det gör det i Italien. Landets premiärminister Silvio Berlosconi äger Milan och under hans tidigare sejour som premiärminister vann han valet med orden:

"Jag ska bygga upp Italien som jag byggde upp Milan"

Detta var i början på 90-talet då Milan var europas i särklass bästa klubblag.

Under 60 och 70-talet var det väldigt stökigt politiskt i Italien. Bråk, upplopp och kravaller mellan meningsmotståndare  från höger och vänsterkanten var vardagsmat. Samma människor som kämpade på gatorna för sin politiska övertygelse gick också på fotboll på söndagarna och stöttade sitt klubblag. På så sätt tog sig politiken in på fotbollsarenorna och att vara supporter till ett lag var detsamma som att ta ställning politiskt. Detta har avtagit mer och mer i takt med att det politiska klimatet har stabiliserats men det lever fortfarande kvar i klubbar som Livorno. Under 90-talet kom en ny generation supportrar fram och många traditionella "vänsterkurvor" blev istället högerextrema.

I norra kurvan på Stadio Armando Picchi i Livorno sjunger man dock fortfarande om solidaritet, jämlikhet och broderskap. Jag hoppas att de sångerna når Sverige till nästa val.

Fredrik Reinfeldt pezzo di merda!

Fenomenet måljingel har spridit sig från hockeyarenorna till fotbollen och nådde sin pik under EM-slutspelet 2008. FIFA lyckades då med konststycket att spela sönder Samba de Janeiro så pass grovt att jag hade tackat nej till en gratis biljett till karnevalen i Rio.

Måljingel är okej på hockey, det är även okej i mästerskap. Hockey och fotbollslandsslagssupportrar är ett eget släkte. Dem gillar att måla sig i ansiktet, tävlar med varandra om vem som kan komma på den sjukaste huvudbonaden och de gillar att dansa till måljinglar. Därför tycker jag också att de ska få göra det.

Jag vill dock tro att klubblagssupportrar är ett annat släkte. Att de inte vill se att deras spelare blir firad sitt mål av en sambaslinga från någon högtalare. Att de istället vill fira honom med ett unisont oljud av kärlek, tillfredställelse och total lycka.

Tyvärr har fenomenet måljingel även lyckats näsla sig in i den italienska klubblagsfotbollen. Igår kändes det som att bevittna en våldtäkt när jag hörde en eurodisco slinga gå ut i högtalarna på Artemio Franchi när Fiorentina tog ledningen mot Lazio. Den moderna fotbollen och dess feta chipsluktande fingrar tar ett allt starkare grepp om den italienskafotbollen.

Roma är ett annat lag i Serie A som testade på att ha måljingel. Det varade i en match, sen "styrde Curva Sud upp det hela". Det känns skönt att veta att trots alla lagar och regler som skapats i Italien för att försvåra en aktiv supporterkultur så finns det fortfarande kurvor kvar som står upp för gamla värderingar och inte viker sig för kommersialismen som följer i den moderna fotbollens fotspår.

Såhär ska ett mål firas. Både vad det gäller kommentator och hemmasupportrar.